Hopprädsla
Jag har som många andra väldigt dåligt självförtroende när jag hoppar, jag blir nervös och pirrig såfort jag hör ordet "hoppa". I början när jag hoppade kunde jag i princip hoppa hur som helst & hur högt som helst, jag hade inga gränser. Men när jag fick Qlementine så förändrades det väldigt fort. Hon kom i jättebra fart och sedan blev det bara tvärnit och vilket oftast slutade med att jag flög själv över hindret. Hur bra vi än nu kom mot hindret så slutade det så. Vissa gånger hoppade hon jättebra, och en av de gångerna var på en hoppträning. Det hade gått jättebra, vi hade hoppat flera hinder på 90-1m och vi höjde till 1,10cm. Vi kommer jättebra mot hindret men i sista sekund så slänger hon sig åt sidan och jag flyger rakt in i hinderstöden.
Efter min brutala krasch i hindret kraschade även mitt självförtroende. Det verkligen sjönk till botten. Jag ville inte hoppa mer, jag grät nästan såfort jag tänkte på att det. Det var inte roligt att hoppa mer, jag ville nästan inte ens rida mer. Trots min rädsla fick jag kämpa, kämpa och kämpa lite till. Jag ville ju inte ge upp min stora dröm om att få gå ut på lokala hopptävlingar. Jag kände mig så dålig när jag hoppade, hästen gjorde kråkhopp och jag kunde inte koncentrera mig överhuvudtaget på min sits och min inverkan. Det enda som gällde var att få över henne över hindret och få mig att inte gråta.
Vi har varit ute på 8 clearrounder ungefär, vi har hoppat 2 av de 16 rundorna felfria. Jag grät av lycka den första gången, känslan var helt sjuk! Jag var så jäkla glad!
Jag vet att det är videofy.me , men jag lovar er att det är värt att se reklamen för att se våra misslyckanden!
När jag sedan började att hoppa Trevina växte mitt självförtroende mer & mer, men jag var alltid rädd då höjden blev på 70-80cm. Men jag har blivit mycket bättre för att ju mer jag tänker på det desto räddare blir jag. Jag & Trevina har hoppat 1,15, jag & Qlementine har hoppat 1,10. Jag blir helt skakis när jag ser någon höja hindrena, men jag vill ju kunna så därför är det bara att ta ett djupt andetag och hålla om ordentligt. Då ordnar det sig. Qlementine ska inte hoppas mer, någonsin.
Är ni hopprädda? BESKRIV ERA KÄNSLOR!
/Amanda
Innan sommaren, var jag så sjukt nervös när det gällde hoppning, rent ut sagt rädd. Så var det KM på ridskolan och jag skulle hoppa 70 cm. På tredje hindret kom vi fel, och det hatar jag, så jag svängde undan. Sen blev det tvärstopp och sen utgick jag, för jag blev så jäkla rädd. Usch, sen var jag på hoppläger, ramlade av och grät för att jag var så rädd. Men på clear rounden sista dagen valde jag att hoppa 30 cm, hindren låg nästan på marken, alla andra tyckte säkert jag var skitlöjlig, men det struntade jag fullständigt i, för när jag var färdig så hade jag bara tyckt att det var roligt! Och nu tycker jag att det är jättekul med hoppnig igen, klart att det pirrar, men om det inte gör det så är det inte kul ;) Det ska ju vara spännande!
skönt att det finns fler: http://ljusdalsryttarna.blogg.se/2011/october/nej-jag-vagar-inte.html#comment
Jag var hopprädd förut, men sedan jag fick pegasus är jag inte rädd :) han stärker mitt "hopp"självförtroende eller vad man säger :)<3
Jag har varit lite nervös när jag ska hoppade Pepzi på slutet för att vi var i obalans. Men det var när hindrena låg på 90 och högre. Annars har jag aldrig haft någon hopprädsla mer än över diken på Deddan eftersom han alltid gjorde kråksprång över xD <3
