Nu hade jag tänkt berätta hur allting började med underbara Hildur! ♥

Jag var på Stall Toftas ridläger för 4e gången i rad. Stallet där jag nu har varit i 6 år, där alla är som min andra familj.
Jag och en kompis ville båda ha Hildur på ridlägret, men vi tänkte absolut inte dela häst. Jag kom på en smart idé och tänkte att jag kunde smsa Johannes och fråga om jag fick ha henne på ridlägret, för kanske senare köp. Alltså känna på henne 1 vecka så att det kändes rätt. Pappa visste ingenting utan jag sa det bara till mamma. Hon var lite skeptiskt och sa att vi inte skulle ha råd att köpa häst. Kanske senare, men inte just nu sa mamma. Hon förstod ju ingenting tänkte jag. Jag som velat ha häst enda sedan jag började rida för 8 år sedan, jag ville ha häst nu, inte sen! Jag packade mina väskor och åkte iväg på ridlägret. Jag fick Hildur och det var hur kul som helst! Hildur var ju helt underbar och en i stallet sa att vi passade varandra riktigt bra. Vi var "ment to be" sa hon och jag kunde inget annat än att hålla med. Så fort jag kom hem från lägret började tjatet. Jag tjatade bara på mamma eftersom jag visste att hon skulle vara enklast att få med på noterna.
Tillslut fick jag ett - jaja, kanske! men jag säger bara kanske!
Jag blev överlycklig. Hon hade sagt kanske, men jag visste att det skulle bli som jag ville, förr eller senare!



Jag fick rida Hildur några gånger till den sommaren. Jag tillbringade nästan all min lediga tid på Tofta med Lina och Vera. Vi red ut, badade och tog bilder vid havet sent på kvällarna. Jag ville aldrig att sommarlovet skulle ta slut. Tillslut började skolan igen och hösten började närma sig. Hemma var allt som vanligt! Jag tjatade, tjatade men fick inte något mer än ett kanske. Hildur var inte ens till salu först, utan jag hade berättat för Johannes att jag gillade henne väldigt mycket och ville köpa henne. Han sa att han skulle prata med de övriga och se vad de tyckte. Jag ville verkligen ha henne, hon betydde allt för mig! Veckorna flög förbi och helt plötsligt var det semptember. Det var kräftskiva och jag fick höra utav en att Hildur skulle veterinärbesiktigas 3 dagar efter festen. Jag visste inte att han skulle göra det eftersom jag inte ens hade berättat för min pappa. Jag blev så glad, men samtidig gick jag runt med en klump i magen. Tänk om pappa skulle säga att jag inte fick köpa henne och Johannes hade trott att jag verkligen skulle köpa henne. Jag var så orolig men gömde mina känslor. Jag kunde ju inte visa det där, bland allt folk. Jag gick med ett leénde på läpparna resten utav kvällen och dagen efter grattade folk mig för att jag skulle bli hästägare. Jag mådde så dåligt. Jag började ångra allt och grät när jag kom hem. Tänk om han skulle säga nej. Ett så enkelt ord, men med så stor betydelse! Jag satte mig ner med mina föräldrar på kvällen och pratade,pratade och pratade. Dom kan inte ha förstått så mycket men jag berättade för pappa att hon skulle veterinärbesiktigas, att allting var klart. Han blev först arg, eftersom han skulle få betala allting och att jag inte hade sagt något. Att jag hade smygit med det. Men sedan sa han att jag skulle få köpa henne, eftersom hon betydde så mycket för mig. Jag studsade utav lycka och sov ingenting på natten. Hildur skulle ju besiktigas! Jag var helt säker på att det skulle gå bra, men vad skulle jag göra om det inte gjorde det? Dagen efter ringde Johannes och sa att hon hade gått igenom. Jag blev så glad att jag började gråta. Men denna gången utav lycka. Jag insåg att jag skulle få en helt egen häst! Den 19 september skrev vi på papprerna och min familj stod som ägare på Hildur Frá Hejelte. Världens underbaraste häst!♥



Vi har gått igenom så mycket! Flera gånger har allting känts så hopplöst och jag har kommit hem och gråtit för att det har gått så dåligt. Andra dagar har jag gråtit utav glädje för att jag insett hur underbart mitt liv är! Hela tiden har det varit upp-och-ner. Jag har funderat om jag verkligen skulle köpt häst, för att jag har varit så dålig. Jag har tappat min ridlust flera gånger och jag har varit så trött på att vara i stallet. Men nu, nu är jag tillbaka på rätt väg igen! Jag vill lära mig massor, jag vill rida och träna. Jag vill vara i stallet och jag vill pyssla med henne. Det känns som att jag inte vill sälja henne längre, att det var det enda som behövdes för att jag skulle inse hur bra vi har det egentligen. Okej att hon inte är en tävlinghäst, men hon kan bli fin! Nu ska hon först bantas ner och sedan ska jag träna,träna och träna ännu mera. Jag har fått tillbaka min motivation till varför jag älskar ridningen och hästarna. Det är där jag hör hemma! Så många gånger jag tänkt sluta rida, men ångrat mig i sista stund med ångesten i bröstet. Tårarna som bränt och vart så nära på att sakta börja rulla ner för min kind. Jag har inte kunnat sluta och tur är väl det. Jag har äntligen börjat rida på riktigt! Nu sitter jag inte bara där och åker med, utan nu rider jag på rikigt! Med full koll på både mig och hästen. Det är underbart!