♥ Natalie & Lurifax ♥
Hejhej alla Amandas bloggläsare.
Jag fick chansen att gästblogga på denna bloggen och självklart ville jag det. Den enda jag ”känner” är Amanda, snackat lite osv. Riktigt snäll tjej det där.
I alla fall så heter jag Natalie Nygren och är 15 år, har egen ponny som jag tränar och börjat med lite små tävlingar. Vi kämpar uppåt och det har skett en enorm förändring på honom, när jag fick honom kunde han inte hoppa 40 cm och nu kan han och jag hoppa 1 meter. Jag fick honom den 12 augusti i år, han blev min födelsedagspresent.
Iallafall skulle jag berätta om en ponny vid namn Lurifax som jag hade innan som lämnade mig detta året.
Min kompis Linn hade ridit denna ponnyn innan och jag hade varit med henne nån gång och fick också rida honom och jag gillade honom. Det gick några år och jag kollade lite på hästnet en kväll och såg då att han var ute på annons, hittade han på 32a sidan. Han behövde en medryttare. Vi ringde upp Pernilla som var hans ägare. Vi åkte och provred, jag och min kompis.
Jag fastnade för denna ponnyn enormt, han var absolut speciell. Jag har aldrig träffat någon liknande ponny. Han hade gått på cirkus i några år och flera ridskolor men Pernilla ”räddade” honom när han var 13 år. Han hade blivit misshandlad innan, riktigt hemskt.
Började rida honom och det var tamejfan inte lätt i början. Vi fick verkligen kämpa med honom. Ibland väntade vi i 2 timmar för att få in honom. Man kunde inte gå rätt ut till honom i hagen för att han kunde attackera då han inte litade fullt ut på ryttare.
Vi kämpade upp vårt förtroende för varandra och det funkade, jag gav inte upp hoppet om att fortsätta rida honom. Jag älskade honom för mycket.
Vi hoppade clearrounder och fick ALLTID en rosett hem. Hade mysiga skogsturer på morgonen, på kvällen och på vintern. Han blev ibland ilsken men inte så mot mig. Någon gång bara när vi var ute och gick när han var skadad så sa jag till honom för han var dum och då drog han fram benet rakt på mitt lår och det kändes.
Han blev halt, vi trodde då att allt var slut. Vi var på Åby, men han klarade sig. Några månader efter så blev han halt igen på en träning. Becka ringde och sa att han var halt. Pernilla sa att det inte fanns mycket att göra, hon fick tårar i ögonen och berättade, då insåg man det verkligen. Men man tror ju inte, att ponnyn man älskar mest skulle försvinna. Men vi hade ännu inga klartecken hur det skulle bli.
Vi hade badat med klassen en dag och sitter på bussen hem och jag får då ett sms av Pernilla. Och det avslutas med ”Lurifax har blivit utdömd”. Jag blev så ledsen och många frågade vad som hade hänt. Att hålla i mobilen och få det sms:et, fyfan tårarna kommer bara man tänker på det.
Det sista spenderade jag mycket tid med honom, stog hela tiden och gosade med honom. Jag var så deprimerad, inget funkade i skolan och man ville bara vara med honom hela tiden. Åkte till honom efter skolan och betade. Kollade på honom och tog massa kort.
På fredagen så var det dags. Dagen innan satt jag, Becka och Pernilla uppe till 10-11 och pratade i stallet, åkte med dom hem och sov där, fy vad man sov dåligt. Gick upp tidigt och vi gick till en äng för att beta honom och spendera den sista tiden med honom, tog kort på honom och tiden närmade sig. Vi skulle åka klockan 10 ifrån stallet för vi kunde inte vara där när veterinären kom..
Det var dags, dags att lämna honom. Jag pussade och kramade honom några sista gånger och viskade i hans öra ” jag kommer alltid älska dig Lurifax ” Åh nu kommer tårarna ner från kinderna på mig :(
Jag pussade honom på hans hjärta som han hade på rumpan, började storböla och kollade på honom när jag lämnade ängen där han stod. Då insåg jag, det här var sista gången jag skulle se honom, någonsin.. Tårarna bara sprutade. Kom hem och la mig i min säng... Allt stod still och jag fattade ingenting.
Den här ponnyn lärde mig allting. Vilka underbara 3 år jag fick med honom. Han fanns alltid där och han var så speciell, det var det man fall för, hans enorma personlighet. Det var många som sa att han var dum i huvudet och att han var konstig, men vågade dom rida honom? Nej, då hade dom kanske fattat vilken underbar ponny han var. Man ska inte döma en häst från vad alla andra tycker och säger. Är glad att jag inte lyssnade på alla andra. Det lönade sig med allt arbete man la ner på honom, han blev en annan ponny mot oss.
Fick sedan hem Haffix på foder och fick honom i födelsedagspresent. Det var den bästa presenten någonsin, han fyllde upp mitt hål i mitt hjärta och jag är tacksam att jag fick honom.
Åh vad jag saknar dig Lurifax. Kommer alltid älska dig det vet du!
1988 – 29 April 2011. ♥ Vila i frid fina ponny..
Tack för att jag fick gästblogga på din blogg !
Här har ni även en film jag gjorde till minne av lurifax KLICKA HÄR
Här hittar ni min blogg ( KLICKA )
/Natalie ♥
