Vårat allra sista arbete i svenskan, läs mitt tal, ta del av mina känslor. Tänk på mig idag när jag ska stå inför min klass, Paternoster, och säga detta. Tårarna kommer bränna bakom ögonlocken, det gör dom redan nu när jag skriver detta. Mina allra sista dagar i högstadiet är snart förbi. Vilken känsla, befriande men samtidigt otroligt skrämmande. Kan vi inte bara stoppa tiden just NU?

---

Snart har hela nian gått, det är ynka 6 dagar kvar till dagen då jag aldrig mer kommer gå i samma klass, skola eller ens i närheten av resten av min trygghet. Jag vet inte vad jag känner. Jag har velat sluta på friskolan från dagen jag började 9an, och nu är det för nära, för verkligt. Jag vill vara kvar på friskolan, jag vill inte släppa tryggheten som jag har där. Börja på en ny skola inne i göteborg/kungälv, tappa kontakten med de goa från Vinga & Paternoster.

För mig känns det bättre att vara glad, inte gråta framför alla utan vara kvar med att jag VILL sluta på skolan, allt känns så mycket lättare då. Men innerst inne vill jag bara börja böna & be Mona att jag ska få gå om nian för jag vill inte sluta. Jag vill inte! Jag kommer till och med sakna idrottshallen, jag kommer sakna att sitta uppe i Stora Salen och äta skolmat, jag kommer sakna torget, jag kommer sakna allt. Men det värsta är att när den 13 juni är här har jag inte mer någon skola, jag tillhör inget och jag kommer aldrig mer vara självklar här.

Varför tar man inte vara på saker innan det är för sent? Istället för att stanna hemma den där extra dagen för att man inte riktigt orkade, varför var man inte i skolan och njöt av att vara här? Man vet aldrig vad man har innan man förlorar det. Jag vill inte förlora detta. Jag är så avundsjuk på alla åttor, de ska bara veta vad de har framför sig, världens roligaste år! Jag har haft så kul under detta året, tillsammans med en underbar klass. Jag är så oerhört tacksam.

Tack.